• Nina Björkman

Nina Björkman

Diary – Dagbok, målningar

Viiskulma 9.12.-21.12.2003

Dagboksmålningarna är ett projekt som inletts (och visats för första gången) i Paris under vintern 2002-03. Därefter har serien under det senaste året fått sin fortsättning i Helsingfors och Prag med människor, föremål och idéer från de här platserna som motiv för målningarna.

Att arbeta under temat “Dagbok” innebär ett val att i arbetet fokusera på skeenden och händelser ur mitt eget liv och min omgivning. Det innebär ett bejakande och en bekräftelse: av mig själv, av den omgivning som jag ser och avbildar. Att måla gör mig starkare, får mig att se omvärlden och att expandera. Medan däremot allt annat, utan det här arbetet, känns som att dö. Inte på något så dramatiskt sätt, utan bara en långsam, men säker utveckling som hela tiden går mot det målet.

Om arbetsmetoden:

1. Spårningsarbete – kompositionen som labyrint

Det är först i efterhand, när ett skeende eller en situation förvandlats till minnesbild, som jag kan bli medveten om att den är något som jag vill måla, och jag blir då tvungen att – om de alls längre är tillgängliga – rekonstruera situationen eller återvända till platsen för att fotografera den.

Numera har jag börjat att, så ofta det är möjligt eller inte alltför opraktiskt, bära en kamera med mig, göra snapshots, i förhoppningen att någon gång bland dessa bilder lyckas hitta de motiv som jag ville avbilda. När jag väljer ut de fotografier som ska fungera som utgångspunkt för målningar vet jag ännu inte varför jag väljer just de bilderna. De är ofta oansenliga, flera gånger förbigångna, eller också “svåra” – oskarpa eller dåligt ljussatta. Jag vet bara att om jag alls ska göra något, så är det av just den bilden. “Varför” är den fråga som jag försöker få svar på genom arbetet.

Det finns en modell (annan än fotografiet) för de målningar jag gör: jag vet under arbetet inte vilken den är, och följdaktligen inte heller hur den till det yttre ser ut – samtidigt som jag på ett intuitivt plan mycket väl vet det, och kommer att känna igen bilden, när jag lyckats skapa den.

Exempel: inte ens när någon säger till mig, om en målning av uppbrottet från en picnic, att jag “borde lägga till något som gör det lättare för åskådaren att identifiera vad som händer i bilden, någonting sådant som till exempel ett element från Manets Frukost i det gröna, som skulle göra det möjligt att känna igen situationen” – inte ens då kan jag ännu upptäcka att det i personernas poser i fotografiet funnits ekon av gestalter från just den den målningen. Först när jag flyttat en av målningens gestalter ett par centimeter högre upp ser jag plötsligt: “Frukost i det gröna. Det är Frukost i det gröna…” Och allting i bilden faller på sin plats.

2. Motivet

Jag ville avbilda “allt”, eftersom jag var säker på att det var i oansenliga saker, i kedjan som de utgör och i övergångarna, klippen från ett motiv till ett annat, som något av “verkligheten” blir synlig. Övergivna sängar/sovplatser. Ett använt tuggummi. Människor som man ännu inte vet om man kommer att lära känna dem eller, i fall man redan gör det, om man kommer att möta dem ännu om något år? Föremål man haft i sin ägo i åratal. Rum och städer som man inte vet om de kommer att bli ens hem eller om ens korta besök förblir just det.

Särskilt alla de mest oansenliga sakerna måste jag lyckas fånga – jag skulle inte missa något. Varför? Därför att det är sakerna som man aldrig lade märke till, allt man förbisett som, när man en dag möter det igen, och känner igen det, allra värst driver hem vetskapen om vad man förlorat. De är själva omfattningen och verkligheten av vad man förlorat.

Nina Björkman

Utställningen har understötts av Stina Krooks stiftelse, Oskar Öflunds stiftelse, Konstsamfundet, samt med statens Visningsstipendium. Tack!