Dua Abbas Rizvi
tillfällighet, klimatisk
4-28.6.2026
Stängt på midsommaraftonen 19.6.
Utgångspunkten för det här projektet är en geografisk uppslagsbok från omkring 1960. Boken innehåller olika slags topografiska diagram eller tvärsnittsteckningar av jordområden samt definitioner av geografiska termer. Jag hittade boken på en bokbasar bredvid en väg i Lahore, strax innan jag reste till Helsingfors, till andra sidan jordklotet. Jag bläddrade ofta i den, och tilltalades av diagrammens avskalade representation av jorden och de geomorfologiska processerna, samt av terrängens språk i sig. Utanför sin geografiska eller vetenskapliga kontext, skulle språket lika väl kunna beskriva relationsmässiga, socialpsykologiska och kroppsliga sätt att röra sig i och genom världen.
Samtidigt höll jag på att gå igenom min familjs arkiv av hemvideor från 1990- och 2000-talet. Jag försökte spåra min familjs väg genom Pakistans varierande och dramatiska landskap. Filmernas livlighet och slumpmässiga rörelse döljer nivåer av familjedrama och oro, uppväxtens toppar och dalar samt bristfälligheten som präglar nära relationer. Här möttes mina parallella efterforskningar: i orden vi använder för att registrera marken och omgivningen, och i språket som hör ihop med människans hjärta, längtan, kärlek och besvikelse. Istället för att vara en vetenskaplig handling blir kartläggningen emotiv: en geografi som lever, är omedelbar och kroppslig.
I installationen tillfällighet, klimatisk tar efterforskningarna formen av en visuell dikt som inspirerats av de topografiska diagrammen. Det traditionella blockschemats pseudoperspektiv blir här ett medel för att ifrågasätta all ’exakt’ representation av skala och avstånd då informationen filtreras av minnet. Beteckningarna eller nyckelorden anspelar på både geologiska och mänskliga/lingvistiska processer, vilket gör att kartan fungerar på två plan.
Kartdikten åtföljs av två videoverk. Det ena heter doab (Urdu: ”två vatten”, geografisk term som syftar på alla former av land som ligger mellan floder som flyter samman). I verket sammanflätas filmade sekvenser med geografiska definitioner av mark och dess egenskaper. Det är en övning i att reflektera över det personliga och inre med hjälp av det approprierade (och dekontextualiserade) språket om det yttre. Den andra videon, en stor cirkel, bygger på dialogfragment ur hemvideorna som transkriberats och omarrangerats till ett manuskript med instruktioner för en scen som ständigt skapas. Slutresultatet präglas av en viss rastlöshet: min far som i egenskap av amatörfilmmakare arrangerar kroppar i landskapet; hans varningar till barnen då de försiktigt rör sig i den nya geografin; mumlet av de vuxnas prat – planer, sidorepliker och kvickheter – som snurrar på i bakgrunden. Inom detta skiftande fält, stiger enstaka poetiska observationer fram och blir en del av oljudet.
Dua Rizvi är en bildkonstnär och skribent från Lahore i Pakistan som förnärvarande bor i Helsingfors. Hon har studerat måleri vid National College of Arts i Lahore och har avlagt konstmagisterexamen vid Bildkonstakademin i Helsingfors. Genom att arbeta med teckning, grafik och rörlig bild samt förena hittat och eget material med egna textfragment utforskar hon perception och subjektivitet samt språkets ambivalens. Sedan 2010 har hennes verk visats på ett flertal internationella utställningar, till exempel i Cathedral of St. John the Devine i New York, Museo Diocesano i Milano och Pembroke College vid University of Cambridge, där teman som migration, minne och interkulturalitet behandlades. Vid sidan av sin konstnärliga verksamhet har Rizvi skrivit mycket om konst och kultur för engelskspråkiga tidningar, tidskrifter och antologier.
Kontaktuppgifter
duaabbasrizvi (a) gmail.com
duaabbasrizvi.com
