Heidi Kilpeläinen
Mikrokosmos
7.-31.5.2026
Konstnären Heidi Kilpeläinen rör sig mellan olika konstarter i sitt arbete för att verken och helheterna ska kunna växa fram på sina egna villkor. Naturens element och material samt livet och mänsklighetens mångfald används som råmaterial i den mångkonstnärliga processen som ständigt är öppen för det nya.
På utställningen Mikrokosmos visar Kilpeläinen en serie akvareller. Namnet syftar på en miniatyrhelhet där en liten del – cell, människa eller samhälle – innehåller hela universums principer.
Färgvärlden, figurerna och de alkemiska symbolerna i serien Alkemi återspeglar människans andliga utveckling och frigörelse från rädslor. Verken är historier i ett flowtillstånd, kartor från gjorda resor. Det föreställande och abstrakta uttrycket lever parallellt och antyder en osynlig verklighet där ljuset har segrat över mörkret. I de intuitivt målade verken syns också mönster som påminner om Feynmandiagram, det vill säga grafer över hur partiklar rör sig, möts och förvandlas i relation till tid och rum. Med hjälp av Feynmandiagram har fysikerna kunnat behandla kvantmekanikens och relativitetsteorins komplicerade beräkningar på ett mer intuitivt sätt.
Målningarna har också en visuell anknytning till HK119, ett alter ego som Kilpeläinen skapade 2003, och den dystopiska, svartvita värld där denna musikergestalt lever. Istället för ett monstruöst samhälle återger de färggranna verken i det här fallet en strävan efter ett utopiskt idealsamhälle och ett högre medvetande.
Inspirationen till serien Alkemi kommer från Nei Gong övningar som utvecklar kroppens inre energi och från konstnärens mor, som led av schizofreni och avled 2019. Alkemin undersöker livets mysterier och evolutionen samt strävar efter ett högre medvetande. Kilpeläinen närmar sig utställningens tema ur denna synvinkel, med sin personhistoria som material.
Det konstnärliga arbetets självbiografiska grepp syns också i videoverket som visas på utställningen. Metanoia är en enkanalig version av en mångkanalig videoinstallation. Materialet spelades in i norra Finlands glesbygd under pandemin. Verket är autoteoretiskt, mångdimensionellt och rör sig mellan det förflutna och samtiden. I en nära framtid har det blivit ett brott att skada insekter. Far och dotter är patrullerande insektpoliser som från sin arbetsstation övervakar en vildäng. Den utopiska verksamheten struktureras av vardagliga händelser. Den gamla pappan lider av Alzheimers sjukdom och sörjer sin nyligen bortgångna livskamrat. Samtidigt som konstnärens forskningsarbete i utvecklingspsykopatologi, de inre processerna och vardagen fortskrider, bidrar deras polisarbete till att rädda återstående insekter under olika årstider. Luftens, markens och vattnets tillstånd observeras, och resulterande data bevaras på målardukar. Insektpolisernas ekofeministiska värderingar avviker från de strukturer som upprätthålls av det patriarkala systemet, som representeras av de gamla uniformerna från faderns karriär inom polisen. På mikrokosmisk nivå avspeglar faderns och dotterns utopistiska handlingar miljöns övergripande, makrokosmiska situation. Personliga, generationsöverskridande och planetära trauman står i växelverkan med varandra och rollerna blir ombytta. Sorg och raseri förvandlas till kärlek, medkänsla, haptiska miljöhandlingar och aktivism: det som allt mer borde tillämpas på vår planet för att möjliggöra arternas samexistens och överlevnad.
Tack
Centret för konstfrämjande och Kainuu – Finska Kulturfonden
Kontaktuppgifter
www.heidikilpelainen.com/about
