Kalle Turakka Purhonen
Son of a pizza och andra självporträtt
30.7.–23.8.2026
Den ursprungliga ”Son of a pizza” är en skulptur som jag gjorde 2014. Jag limmade ihop en hög av använda take-away-pizzalådor. Av balken som uppstod täljde jag ett självporträtt med en mattkniv. ”Son of a pizza” är ett typiskt exempel på skulpturerna jag gjorde på den tiden. Jag samlade på allt möjligt skräp, vred och vände på sakerna och funderade på vad de skulle kunna bli. Hur kunde jag bevara det ursprungliga materialet och samtidigt göra något nytt av det? Efter att ha åstadkommit en lyckad pizzalådskulptur fortsatte jag att spara på lådorna. Nu, över tio år senare, finns det tillräckligt många för att göra ett självporträtt i helfigur.
Ett problem med att förverkliga gamla goda idéer är att man i det skedet kan ha lust att göra något annat. Med åren blev jag trött på att förvandla skräp till konst och återupptäckte istället målandets glädje. Jag ville inte avbryta målandet när det kändes bra, och bestämde mig för att förbereda förverkligandet av skulpturen genom att måla självporträtt med vattenfärger.
I ungefär sex år har jag huvudsakligen målat akvareller. När jag målar upplever jag en större frihet än på andra livsområden. Målandet är kroppsligt och intensivt, men samtidigt kräver det tid och lugnt betraktande. Det är intellektuellt, men inte språkligt. Jag målar direkta iakttagelser. Via situationen då jag målar är mitt uttryck i dialog med den omgivande världen. Det finns något liknande i kollagen jag gör av återvunnet material.
Efter att ha målat mycket i naturen och staden kändes det bra att vara inomhus och måla nakna självporträtt till den här utställningen.
Nakenporträttet är en intim och privat avbildning av människan, men nakenheten innebär samtidigt att alla individer jämställs – det unika är också en etablerad bildtyp. För mig känns nakenheten inte pinsam, kanske på grund av min ålder, mitt kön eller den finländska bastukulturen. Det är naturligt och trevligt att vara naken hemma. Det är roligt att måla kött och hud. Jag kan inte och försöker inte heller behärska mina ansiktsuttryck. Därför är målningarna glimtar av en människa som växlar mellan att vara ivrig, misstänksam, bekymrad och harmonisk. När jag målar uppstår först en distans då studerandet av mig själv kretsar kring gestaltandet och intresset för det tekniska. Iakttagelsen av människan som finns där bakom framträder långsamt, bild för bild.
Under förarbetet med skulpturen av pizzalådor blev akvarellerna större. Jag lämnade bort färgerna och tecknade några bilder med bläck och vatten. Innan jag började tälja gjorde jag ännu kolskisser i full storlek. För mig är dessa utställningens pinsammaste nakenbilder: inte på grund av hur magen eller pungen ser ut, utan för att mina målsättningar är så uppenbara. Jag är ingen expert på att gestalta proportioner. Det har tagit lång tid att lära sig teckna direkta observationer utan att hela tiden oroa sig för om teckningen är helt misslyckad. Man måste vara lagom nervös för att den inte ska misslyckas helt, men sedan måste man koncentrera sig på trevligare saker.
Det var en komplicerad teknisk utmaning att konstruera en kartongbalk i människostorlek. Idag är det deadline för pressmeddelandet, en månad tills utställningen öppnar, och den nya Son of a Pizza-skulpturens förverkligande är fortfarande rena rama äventyret. Jag vet inte om jag har några andra förutsättningar för att förverkliga den än min nyfikenhet. En utställning som består av självporträtt är också ett självporträtt av konstnärskapet: de stressande idealen, den ökande självkännedomen, arbetsrons betydelse och hur man kan finna den i märkliga och absurda projekt.
Tack till Antti-Ville, Pasi och Sampsa som hjälpte till att lösa problemen med skulpturens konstruktion. Tack till Nylands fond vid Centret för konstfrämjande som stödde arbetet. Tack till Pauliina för all möjlig hjälp också den här gången.
Kalle Turakka Purhonen
Borgå 14.6.2026
