Jarno Vesala
Näin päin
10.12. – 21.12.2008
Galleria Huuto Nylandsgatan
Jarno Vesalas (f.1977) utställning Näin päin tar med åskådaren på en vandring genom irrationell rädsla och barndomens mardrömmar.
I dagsljus är det lätt att förneka att man är rädd för det övernaturliga, men i ensamhet i mörkret är det precis lika lätt hänt att de irrationella rädslorna tar över. Spöken blir verklighet när de ger det minsta tecken på sin existens. Nattliga ljud av steg i trapporna eller knackningar i väggarna är typiska saker som bjuder in den irrationella rädslan.
En vuxen person som klär ut sig i ett lakan för att imitera ett spöke är komisk och kanske även lite ömkansvärd. På barndomens maskerader fanns det alltid minst en person som var utklädd till spöke; när fantasin inte räckte till, så var spökdräkt den enklaste lösningen. Att täcka med ett vitt lakan är dock även en symbol för döden. I tomma hus täcks möbler med vita lakan och symboliserar därmed frånvaro. Det som täcks av ett lakan är visserligen där, men samtidigt är den inte det; det är på väg någon annanstans. Jarno Vesalas verk Sininen uni, 2008 påminner oss om den irrationella rädslan och om dödens närvaro, men gör det med en komisk ådra. Verkens vemodiga komik och kuslighet känns även sällsamt högtidligt.
Jarno Vesala har följande att säga om sina verk:
”Mina verk består i huvudsak av installationer som innefattar ljud och video. Genom små gester eller finstämda känslor strävar jag efter att väcka frågor kring människans varande och beteende. I installationerna är åskådaren en gestalt bland andra gestalter och iscensatta situationer. I mina verk lever gestalterna sina små, neutrala stunder, men i de stunderna förnimmer man det nyss skedda eller en kommande förändring. Förändringen kan vara relaterad till döden, lyckan eller måhända till det totala förlorande av självet. Förnimmelsen av dessa förändringar skapar en viktig spänning mellan åskådaren och verket.
Med utställningen på Galleri Huuto har jag förverkligat gestalterna med hjälp av olika tekniker, till exempel genom att använda ljud och video. Med hjälp av hänvisande objekt, projicering och ljussättning skapas en absurdt stämningsfylld värld i galleriet där gestalterna möts.
Utställningen består av två installationer som är tätt sammanflätade. De från barndomen och skräckfilmerna bekanta skrämmande bilderna lever i en stillastående stund. De till synes harmlösa skräckbilderna från barndomen kan orsaka rädsla även i vuxen ålder. Vad är det som gör en människa utklädd i ett tvättmedelsdoftande vitt lakan skrämmande?”
Katri Mononen/övers.Vanja Hiltunen
