Pauliina Turakka Purhonen
Hemma (med)
15.1.-8.2.2026
19.11.2025
Jag målar av Reettas skulptur som står framför fönstret. Det börjar snöa i soluppgången.
Följande morgon är torr och kall. Går en promenad ner till stranden genom koloniträdgården. Där hittar jag ulliga vinterståndare, de har samma färg som min sovrumsgardin. Jag vet inte vad det är för en blomma, men tänker mig att den var gul i somras.
Ställer de torra växterna i ett stop i fönstret bredvid de grå gardinerna.
Nån dag senare köper jag blodapelsiner. De är enorma, och goda. Den största sparar jag till sist. Den hamnar i fönstret när avståndet mellan solen och skulpturen känns för långt. Jag behöver en mellanhand, och apelsinen får duga.
Jag bygger stilleben av allt som finns här hemma. Jag behöver något annat än färg, något att fästa min uppmärksamhet på, ett hinder. En sak, en människa, en utsikt- de blir mina ankare när färgen flyter ut och gör mig till viljes, så övermåttan foglig, att jag går vilse i min vilja.
Jag har ingen klar bild av hur målningen ska bli när jag börjar måla. Skissar inte, och det är ibland problematiskt. Ofta blir kompositionen klumpig, om det alls är en komposition. Flyttar runt på saker, lägger till, drar ifrån. Det kan bli ganska fult. Målar ljust med tjock färg på mörkt, och glömmer bort delar av ytan helt. Jag tröttnar, tappar fokus, ställer undan en målning som är nästan färdig eller helt på hälft. Det mesta av dagen går åt att stirra på de halvfärdiga målningarna. Flyttar dem från det ena rummet till det andra för att få syn på dem, för att förstå.
Pauliina Turakka Purhonen, f. 1971, studerade måleri men arbetar mest med textilmaterial. Emellanåt gör hon en kortare eller längre utflykt in i måleriets märkliga landskap.
Tack
Centret för konstfrämjande (TAIKE), Pauliina Pesonen
Kontaktuppgifter
t.urakka (a) gmail.com
www.pauliinaturakkapurhonen.com
@turakkapurhonen
