• Kaisa Eriksson: Melamprosops phaeosoma, sarjasta Kadotetut, 2017, 40 x 30cm, pigmenttivedos paperille
  • Kaisa Eriksson: Xenicus longipes, sarjasta Kadotetut, 2017, 40 x 30cm, pigmenttivedos paperille
  • Kaisa Eriksson: Yksityiskohta installaatiosta Varjoherbaario, 2018, pigmenttivedos, Polykarbonaattilevy, liikkuva valo
  • Kaisa Eriksson: Yksityiskohta installaatiosta Varjoherbaario, 2018, pigmenttivedos, Polykarbonaattilevy, liikkuva valo
  • Kaisa Eriksson: Lajinsa viimeiset

Kaisa Eriksson

De sista av sitt slag

1.3.-24.3.2019

Kaisa Eriksson
De sista av sitt slag
1.3. – 24.3.2019

Utgångspunkten för min utställning har varit att försöka avbilda förgänglighet i naturen; att reproducera en utdöd fågelart på papper med hjälp av en kolstump, eller en utrotningshotad växt som gravyr på skiva. För att slutföra konstverken behöver jag teknologi. Med hjälp av riktat ljus framträder de graverade bilderna av växter som skuggbilder. Bilderna på papper har å sin sida producerats av en storformatsskrivare.

Temat jag valt för utställningen är den finländska naturens utrotningshotade växter och utdöda fågelarter. För tillfället finns 179 utrotningshotade kärlväxter på Finlands röda lista. 86 av dem betecknas vara i särskilt behov av skydd. Jag har graverat bilder av alla de sistnämnda på genomskinliga skivor. På själva skivan syns graveringen knappt, men när den blir belyst uppstår en tydlig skuggbild av växten. Min installation är ett skuggherbarium som består av ett par hundra teckningar. En rörlig ljuskägla belyser skivorna och då uppstår också en tillfällig teckning av de utrotningshotade växterna.
Den botaniska konstens historia har delvis att göra med människans försök att förstå, ordna och ta i besittning. Ur herbarierna framträder en strävan att gestalta den omgivande världen med hjälp av samlingar och vetenskapligt exakta bilder. När man betraktar mina svartvita växtbilder blir det uppenbart hur omöjligt det är att sammanfatta naturens mångfald på papper. I bakgrunden lurar också en oro för framtiden. Att arbeta med konstverket har samtidigt känts lugnande och sanslöst.

Fågelarter som inte längre finns har jag reproducerat med kol, då jag tecknat av fotografier man lyckats ta av de sista levande individerna. Jag har strävat efter att kopiera ifrågavarande individ. Mitt genomförande har jag dokumenterat med kamera, varefter jag suddat ut teckningen. Det slutgiltiga verket är ett digitalt collage, som innefattar delar av processen.

Jag har utexaminerats från avdelningen för konstgrafik vid Bildkonstakademin. De senaste åren har jag främst arbetat med teckning. Mina verk är ofta installationer som består av många delar, varav ljus är en. Tid, minne, glömska och förgänglighet är teman jag ofta återkommer till.

Utställningen stöds av Svenska kulturfonden och Finska Konstföreningen.

Kaisa Eriksson
erikssonkaisa(at)gmail.com