• Titti Miettinen
  • hunton-logo

Titti Miettinen

Jag fryser det om natten. Jag är tvungen.

5.1.-27.1.2019

Titti Miettinen
Jag fryser det om natten. Jag är tvungen.
-Ett stilleben av is, vatten, hushållsartiklar och byggnadsmaterial
5.1. – 27.1.2019

Det blir alltid spår. Att leva innebär att golven, väggarna och bordens ytor slits och får repor. För att inte tala om hud. Allting förändras. Ingen och ingenting kommer undan förändringen.

Spår är i största allmänhet illa omtyckta. Många tycker att gamla lägenheter ska renoveras med neurotisk noggrannhet, och att man ska spruta in nervgift i medelåldershy för att se yngre ut. Varför? Vad är det vi försöker dölja, skydda oss från?

Människan synliggörs och avslöjas av sitt vardagsstilleben: spåren och föremålen som blir kvar i omgivningen, hurudana, hur och var. Vad vill man skydda eller dölja? Själv är jag den sortens snokare som tror sig se både det ena och det andra i urvalet och uppläggningen av livsmedel på vart och ett bord.

Jag arbetar med vatten och readymades. Jag bearbetar inte föremålen. Jag varken klipper, limmar eller syr. Vattnet bearbetar jag. Jag fryser det om nätterna. Och på morgonen ställs isen fram igen.

Tiden fortsätter förstås att gå. Isen jag använder i mina verk, vittnar genom sina vardagliga små sammanhang om att så är fallet. Vattnet lever – lika odramatiskt som det lever med oss i hemmens vardag. Och isen, den smälter ju. Isen håller aldrig länge i den oskyddade vardagen. Allting förändras, men isen förändras så fort att man kan betrakta dess förändring.

I mina verk kombinerar jag olika föremål, min vardags förnödenheter som jag tagit från mitt eget hem. Så länge utställningen pågår lever jag utan dem, tänker på avsaknad, förändring och att avstå från saker. De antika, vintage och ikea från mitt hem för å sin sida en överraskande målerisk dialog med det skyddande byggnadsmaterialet: vindskyddskivor, märkningsband och rullar med skyddspapper som antagit nya roller. Mitt bland allt det här lever vattnet. Och isen smälter. Saker flyter. Vissa sjunker.

Det skulle vara så underbart att sluta här. Men. Men!

Ordet ”men” nollställer, eller ifrågasätter åtminstone det som just sagts. Ändå måste ordet nu användas. Också den här utställningen behandlar nämligen alla aktuella frågors grund och golv, det som allting står och faller på – med fula märken som följd. En konsekvens av våra liv är ju verkligen att isen smälter.
Ja, den söta isen i mitt verk smälter. Det här händer varje dag och jag sköter om verket, bär och placerar återigen isen på sin plats. Min pittoreska sysselsättning ändrar ändå inte på det faktum att isen smälter. Glaciärerna smälter, och ingen kommer att kunna frysa dem på nytt.

Isen lämnar oss. Glaciärernas bokstavliga svalhet och coolhet lämnar oss. Allting förändras. Permanent. Det innebär slutet för det liv vi är vana med. Märkena på golvet liksom fårorna i ansiktet upphör alla att ha de betydelser vi tagit oss rätten att vänja oss vid. Vi blir lämnade, på våra golv, bland våra egna spår.

Vi kommer att få se hur våra privatliv förbises och fula spår uppstår. Vi blir tvungna att ha tvång. Människan är ett gränslöst dumt djur som endast under tvång avstår från sin lättjefulla bekvämlighet.

Vindskyddskivor minskar uppkomsten av s.k. köldbryggor i husens väggar. För den här utställningen byggde jag golv av väggar, väggar av golv, utrymmen av skyddspapper, och på det viset skyddade jag mig själv. Människan bara skyddar och skyddar. Men isen smälter. Saker flyter. Vissa sjunker. Valen har gjorts och de kan inte återkallas. Men nya val måste göras. Det finns ett tvång.

titti.miettinen(at)gmail.com, 050-353 9412

Utställningens vindskyddskivor kommer från HUNTON.