• Marja Mikkonen
  • Marja Mikkonen

Marja Mikkonen

PÄIVÄN HULLUUS

Viiskulma 16.8.-27.8.2006

“Jag stack min hand i myllan. Den var sval och fastnade genast under naglarna. Kronbladen föll i min hand, jag drack vatten ur brunnen, gräset var klippt och kändes som sammet under fotsulorna. Jag sprang ut på bryggan och knuffade ner en pojke, jag minns inte vad han hette. Nej, det var en annan gång. Jag vandrade i det öde landet, inbillade mig en lägereld. Jag hade hört om den. Jag lekte med min fantasivän, min dubbelgångare. Hon var precis som jag. Vi talades aldrig vid, vi behövde inte göra det. Jag slog mig på huvudet med en sten, jag ville veta hur mycket jag vågar. Jag lyfte stenen högt över huvudet och släppte taget. […] Efteråt var jag tom.”

-ett avsnitt ur verket “Ett brev till min far”

Min utställning “Päivän Hulluus” (= dagens vanvett) är en del av mitt lärdomsprov för magisterexamen vid Bildkonstakademin. Utställningshelheten består av fotografier, videor och en text som heter “Ett brev till min far”. Frånvarons tematik binder verken i utställningen löst samman: människofigurerna har klippts bort från fotografierna, moderns ansikte har försvunnit, dubbelgångarna möts aldrig, fadern är död.

“Päivän Hulluus” (ursprungligen “La folie du jour”) är också namnet på Maurice Blanchots bok. Min utställning illustrerar inte hans text och hänvisar inte heller till den direkt. Blanchots bok är en sjukjournal där huvudpersonens synsinne är skadat. Berättelsen är fragmenterad och sönderriven. Trots allt, i mitten av kaos upplever textens subjekt överraskande lycka och glädje.

Även om namnet på Blanchots bok blev namn på min utställning av en händelse kan man se vissa beröringspunkter och likheter. Min berättelse erbjuder inte någon enhetlig, logiskt framskridande historia som skulle fylla tomrummet i bilderna. Min berättelse är hellre en ram eller ett sätt att läsa som kan hjälpa att se på verken. Ytterligare, i mitt förhållningssätt mot “vanvett”, använder man ordet i den vardagliga meningen eller hänvisar till sinnesförvirring, är det inte fråga om glorifiering av det romantiska idealet om det kreativa vanvettet. För mig är vanvett inte endast något nattligt, mystiskt eller önskevärt. Det är störande, maniskt, förlamande och hindrar kreativitet. Verken i min utställning handlar inte så mycket om vanvett utan tillstånd efter en kris, omöjlighet att minnas och tomhet fylld av inbillning och drömmar.